Som kolsyra i hjärtat
Nu sitter vi här bredvid varandra på bussen, jag och Xia. Jag sneglar på henne, hon är så fin med sina rödbruna lockar, gröna ögon och fräkniga ansikte. Det pirrar till i magen. Jag samlar mod och ska precis fråga, när jag avbryts av att någon pratar i mikrofonen.
– Hallå, hallå, hör ni mig? Bra. Då tänkte jag bara informera er om att vi är framme om fem, så samla ihop era grejer och gör er redo för att kliva av.
Det är Liam, vår mentor som tagit till orda. Jag ser mig omkring efter min keps, den är borta, jag kan inte hitta den någonstans! Just när jag nästan håller på att få panik, är det någon som knackar mig på axeln. Det är Kim, och han håller i min keps!
– Lo, det här är din va?
– Åh, ja! Tack, halvskriker jag.
Jag trycker ner den solgula kepsen över mitt vitblonda hår, slänger väskan över axeln och makar mig ut från bussen, tätt intill Xia. Liam samlar oss i en ring på gräsplätten utanför det lilla området med stugorna.
– Xia, Lo, Kim och Oskar. Ni ska bo i samma stuga. Det är också ni som kommer att laga frukost de dagar vi är här, informerar Liam.
– Betyder det att vi kommer att behöva gå upp tidigare än alla andra, bara för att vi ska laga frukost? klagar Oskar.
– Och varför ska vi bo ihop med killarna. Hade du tänkt att vi ska byta om medan de kollar på? protesterar Xia.
– Ja, det är bestämt så. Ni får väl gå in på toan och byta om ifall det känns jobbigt. Och ja, ni kommer att behöva gå upp tidigare.
– Meh, suckar Xia och Oskar i korus.
Senare på kvällen sitter vi runt en lägereld och grillar marshmallows. Liam spelar låtar på gitarr och vi sjunger med. Det är jättemysigt. Rätt vad det är kommer jag på mig själv med att hålla Xia i handen. Jag släpper den fort, kanske lite för fort för att verka normalt, för Xia tittar undrande på mig men säger inget.
Jag och Xia kommer lite efter när vi är på väg tillbaka till vår stuga. Det känns som ett perfekt tillfälle att berätta för henne.
– Du, Xia? säger jag försiktigt.
– Ja?
– Jo…alltså…eller nä…det…var inget.
– Nähä, okej? säger hon, men frågar inget mer.
I stugan är det riktigt dålig stämning. Oskar är sur för att Kim just spillt ut sin cola över hela golvet (och på Oskar). Och Xia vänder upp och ner på hela stället när hon desperat letar efter sin gossedjurskossa Gunvor som hon måste ha för att kunna sova. Jag sitter bara där och kollar på hela spektaklet när Xia ropar:
– Men sitt inte bara där och glo. Hjälp till att leta i stället!
– Okej, okej, chilla, säger jag och reser mig upp från den halvhårda sängen.
En stund senare ligger vi alla i våra sängar, golvet är torrt (kanske en aning klibbigt) och Xia har till slut hittat sin älskade Gunvor. Kim har redan somnat och snarkar som en förkyld gris, vilket gör det omöjligt för oss andra att ens försöka somna. I stället ligger jag och grubblar över hur jag ska berätta för Xia, jag bara måste göra det i morgon. Jag MÅSTE! Just när jag tänker det så dyker det upp en briljant idé i skallen på mig …
– Xia, Xia vakna, viskar jag i hennes öra.
– Sluuuta, mamma! Jag sooveer, gnäller Xia sömndrucket.
– Det är viktigt, säger jag och ruskar henne utan att låtsas om att hon missuppfattat vem jag är.
– Okej då, svarar hon nästan på pricken likt en zombie medan hon släpar sig upp ur sängen.
Fem minuter senare har Xia vaknat till och vi går på en stig i den halvdunkla skogen. Jag leder henne till ett alldeles speciellt ställe, där jag vet att det är väldigt vackert på morgonen vid soluppgången. Det här området ligger nämligen nära min mormor och morfar, och därför känner jag igen mig.
– Vart ska vi egentligen? undrar Xia samtidigt som hon döljer en gäspning.
– Det får du se, säger jag och det pirrar till i mellangärdet.
Jag tar hennes hand och får henne att skynda sig lite. Efter lite mer än fem minuters promenad är vi framme vid klipporna. Vi slår oss ner på den kalla stenen. Xia kikar ner över kanten, ner på trädtopparna.
– Shit, vad högt det är! utbrister hon.
– Jag vet, men kolla himlen, viskar jag och tar hennes hand.
– Åh, jag skulle tagit mobilen med mig.
– Du, det var faktiskt inte bara för himlen jag tog med dig hit. Det var en annan sak jag ville säga också.
– Vadå? undrar Xia nyfiket, fast jag ser i hennes ögon att hon innerst inne vet vad det är jag vill tala om.
Jag vet inte hur jag ska formulera mig, så jag bara tar det rakt på sak:
– Jag är jättekär i dig. Du är tamejfan den snyggaste, snällaste och roligaste människan i hela världen.
Jag får inget svar, men det behövs inte. För Xia lutar sig fram och kysser mig mitt på munnen. Hon fnissar lite, och så viskar hon:
– Du fattar inte hur länge jag velat säga just de orden till dig.
Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s stora novelltävling. Tävlingen utlystes i KP 19-20/2021. Juryn bestod av författaren Lisa Bjärbo och KP:s redaktion.
