Barn hjälpte till med alla möjliga sysslor för 130 år sedan. Och det var tillåtet att slå barn. Samtidigt var många lekar samma som nu.
Barn hjälpte till med alla möjliga sysslor för 130 år sedan. Och det var tillåtet att slå barn. Samtidigt var många lekar samma som nu. Illustration: Gunilla Kvarnström

Så var det då, 1892

På 1800-talet var livet för barn i Sverige annorlunda jämfört med nu. Väldigt många var fattiga och en del arbetade.

Redan för 130 år sedan skulle egentligen alla barn gå i skolan, men vissa föräldrar tyckte inte att det var så noga. För dem var det viktigare att barnen hjälpte till på gården eller tjänade pengar. Fattiga barn fick ibland inte alls gå i skolan. Fast då måste föräldrarna bevisa att barnen kunde räkna, skriva och läsa lite grann.

Även de barn som vanligtvis gick i skolan struntade ibland i att gå dit, eftersom deras föräldrar behövde hjälp hemma. Det var så potatislovet, det som senare blev höstlov, kom till. Då fick alla barn vara lediga för att plocka upp potatis ur åkrarna.

Ibland kunde barnen stanna hemma av andra skäl också, som att det var för kallt. Många hade lång väg att gå (det fanns ingen skolskjuts) och de fattigaste barnen hade inte råd med vinterskor eller varma kläder.

En del tvingades lämna sina föräldrar för att bo hos en familj som bodde närmare skolan. På vissa ställen fanns det också särskilda skolhem. Där kunde det vara väldigt strängt. Om man gjorde något busigt kunde man bli straffad – och slagen! Det var fortfarande tillåtet år 1892. Det var väldigt viktigt att barnen lydde på den här tiden, mer än vad det är i dag. Därför fick de betyg i hur de skötte sig. Den som slarvade med läxorna eller fuskade kunde bli slagen med björkris av läraren, eller tvingas stå i skamvrån.

Man var också noga med att barnen lärde sig att arbeta hårt. Det betydde att det inte fanns så mycket tid över till lek. Man gick dessutom en extra dag i skolan – på lördagar! Fast då slutade man lite tidigare. Därför var det oftast på lördagseftermiddagar och söndagar som barnen lekte ihop.

Många bodde trångt – en hel familj kunde dela på ett eller två rum. Oftast sov man flera i samma säng. Eftersom det var så ont om plats inomhus lekte barnen för det mesta utomhus. Det var vanligt att man samlade ihop ett gäng för att leka kull, hoppa hopprep och spela kula – ungefär samma lekar som finns i dag. Att spela boll var ganska vanligt, fast mest bland pojkar eftersom det sågs som en pojksport.

Egna böcker var en lyx i slutet av 1800-talet. För det mesta var det i skolan som barnen fick tag i något att läsa. Vanligast var att man läste psalmboken, Bibeln och katekesen (en sorts lärobok för undervisning i kristen tro) men också ABC-böcker. Det fanns inte så många tidningar för barn, men tidningen Jultomten började ges ut 1891. Ett år senare startade Stina Quint Folkskolans barntidning – som ju senare bytte namn till Kamratposten.

Eftersom många var fattiga var det inte vanligt med veckopeng. Fast det hände att lite rikare barn fick sina första pengar i ABC-boken, som alltid hade en tupp på omslaget. Man sa då att tuppen hade värpt en slant. Det kunde vara en 2-öring eller en 5-öring som de fick spara – eller köpa karameller för.

På landet började många barn hjälpa till tidigt, vissa redan när de var 7 år. De tog hand om djuren, diskade, högg ved, passade småbarn eller hjälpte till med arbetet i skogen eller jordbruket. Det kunde vara ganska tungt och riskfyllt. Det hände också att de skickades i väg till en annan familj för att jobba som piga eller dräng. För barnen i städerna var det lite annorlunda. Där fanns det så kallade arbetsstugor för fattiga barn. De fick lära sig att väva, snickra, laga skor och fläta korgar. Det de tillverkade såldes och barnen fick pengar som de kunde ta hem till sin familj.

En del barn fick tidigt lära sig ett yrke, så att de kunde jobba som snickare, skomakare eller kanske bagare när de slutade skolan i 12–13-årsåldern. För när de inte gick i skolan längre förväntades de dra in pengar till familjen – fast de fortfarande var barn. Det skulle inte vara okej nu för tiden.

Källor i urval: Karin Dern vid Nordiska museet, Bengt Sandin, professor vid Tema Barn, Linköpings universitet och ”Barndom i backspegeln” av Ulla Lindström


Den här artikeln publicerades i KP:s jubileumsnummer.