Så är det att ha en förälder i fängelse

Det är den ljusaste årstiden. Men för Nova och Samuel, 13 och 11, är till­varon mörk. De senaste månaderna har varit tunga.

– Skolavslutningar och sådant är allra värst. Alla andra får ha för­äldrar där. Men inte vi, säger Nova.

– Födelsedagar också. Jag fyller snart 12, flikar Samuel in.

Syskonens föräldrar sitter häktade. De är alltså misstänkta för brott och hålls inlåsta av Kriminalvården medan brotten utreds. På påsklovet blev mamman hämtad hemma av poliser. För barnen kom det som en stor chock.

– Hon var vår trygghet, förklarar Nova. Förut, när pappa satt i fängelse, fanns mamma alltid för oss.

Brotten som utreds rör bland annat handel med droger.

– Men jag är säker på att mamma är oskyldig och kommer att frias, säger Samuel bestämt. Hon har bara råkat dras in i det här på grund av pappa.

Barnen har mindre hopp om sin pappa.

– Han är körd, 100 procent att han får flera år i fängelse igen, fortsätter Samuel.

Det är inte första gången. För sju år sedan hamnade barnens pappa i fängelse. Han satt inne i sex år.

– Det var så lång tid att det blev normalt för oss. Vi vet ju knappt hur det är att växa upp utan en pappa i fängelse, säger Nova.

Hon och hennes lillebror beskriver pappan som rolig och snäll. Tiden före fängelset minns de med glädje.

– Vi spelade mycket dataspel. Han köpte en jättefin dator till mig. Jag spelar fortfarande på den varje dag, säger Samuel.

– En gång åkte hela familjen till Thailand. Vi bodde precis vid stranden. Kort efter resan tog polisen pappa, säger Nova.

I början försökte mamman undanhålla sanningen. Hon sa att pappa var bortrest. Men efter hand fick barnen veta mer.

– Ju äldre vi har blivit desto mer har vi förstått, säger Nova.

– I dag känns det viktigt för mig att följa processen. Jag vill veta vad som händer, säger Samuel.

Han och Nova bor just nu med sin moster, som har flyttat in i familjens hus. Barnen kan inte ha kontakt med föräldrarna hur som helst. Allt övervakas och sker enligt strikta regler. Besök och telefonsamtal måste godkännas och vara på bestämda tider.

De första åren pappan satt i fängelse var han på en anstalt flera timmars resa hemifrån. Där fick barnen bara hälsa på någon enstaka gång. Att krama varandra var omöjligt.

– Vi satt på var sin sida av en plastskiva, med personal som övervakade oss. Det fanns hål så att vi kunde snacka. Men vi kunde inte röra vid varandra, säger Samuel.

Han suckar uppgivet åt minnet.

– Jag stängde av alla känslor och var helt tom, fortsätter han.

Pappan flyttades senare till en anstalt närmare hemstaden. Där fick han tillåtelse att ta emot besök oftare.

– Vi åkte dit med mamma ungefär var tredje helg och fick träffa pappa någon timme. Först behövde vi gå igenom en säkerhetskontroll, som på flygplatser, säger Nova.

Mellan besöken brevväxlade de. Så är det även nu, när mamma och pappa sitter i olika häkten.

I breven berättar barnen vad som händer i det vanliga vardagslivet.

– Jag satt hemma i köket och skrev till pappa i går, berättar Samuel. Jag frågade om han har kunnat köpa något i kiosken på häktet, för jag har hört att de får lite veckopeng.

Det tar ungefär en vecka för breven att komma fram.

– Åklagaren och advokaten ska läsa igenom allt först. Vi får till exempel inte skriva något som rör brotten, förklarar Nova.

Deras pappa har varit en flitig brevskrivare tillbaka. Under fängelsetiden skickade han även armband, som han hade pysslat ihop.

– Det märks att han saknar oss och har skuldkänslor, säger Nova.

Hennes lillebror håller med.

– I sitt allra första brev skrev han att vi får vara besvikna på honom. Och senaste gången vi sågs sa han att han ångrar att han har förstört våra liv. Men oftast är han inte den som visar känslor.

Det draget känner Samuel igen hos sig själv. Han vill inte att kompisar ska se honom gråta. Då biter han hellre ihop.

– Ibland är det svårt. Typ när jag sitter på en lektion i skolan och inte kan få pappa ur huvudet, säger han och suckar tungt.

Varken Nova eller Samuel har berättat om situationen för så många. Bara deras närmaste vänner och några få vuxna i skolan vet.

– Jag vill inte att alla i klassen ska veta. De skulle ändå inte förstå utan tycka synd om mig och behandla mig annorlunda, säger Nova.

– Och det skulle spridas rykten. Många har fördomar om fängelser och brottslingar, menar Samuel.

– Få vet hur det funkar i verklig­heten, säger Nova.

Därför låtsas de att de bor med mamma och pappa. Ibland kan det uppstå jobbiga situationer.

– Om en kompis säger ”fråga din mamma eller pappa om vi kan hänga” så vet jag inte riktigt vad jag ska säga, förklarar Samuel.

– Inför mors dag hade jag gjort en skärbräda i träslöjden. Då sa min lärare att jag borde skriva mammas namn på den och ge till henne, berättar Nova.

Hon uppskattar att de närmaste vännerna vet mer.

– Då förstår de varför jag är ledsen vissa dagar. Vi behöver inte prata om det. Men ibland frågar de hur jag mår, för att visa att de bryr sig.

Sedan några år tillbaka går Nova till skolkuratorn. De har fått fin kontakt. Samuel har inte hittat stöd och förtroende för någon vuxen på samma sätt. Men en vuxen från social­tjänsten ska träffa barnen regel­bundet. De har även kontakter på Bufff, en organisation för barn med anhöriga i fängelse.

– De ordnar aktiviteter ibland. Vi har varit på nöjesfält, åkt skidor och gått på bio, berättar Nova.

Förra hösten släpptes deras pappa från fängelset. Han hade avtjänat sitt straff och fick flytta hem. Det kändes först bra, men sedan också dåligt, tycker barnen.

– Vi var glada. Men det blev mycket bråk. Det var så nytt för pappa att vara hemma och ha vardagsrutiner igen. Allt kändes konstigt, säger Nova.

– Lite som att slänga en bebis i en bassäng och säga: ”Simma nu då!”, säger Samuel. Det är svårt att klara av ett vanligt liv, när man inte har varit fri på många år.

Friheten hann aldrig bli en vana. Deras pappa hade stora skulder och drogs tillbaka in i det kriminella livet. När han häktades igen hade han inte varit fri i mer än ett halvår. Nu pågår utredningar, sedan blir det troligen rättegång.

– Vi kan bara acceptera läget. Men jag tycker inte alltid att Kriminal­vården bryr sig om oss barn. Saker tar ofta längre tid än de borde, säger Nova.

Att tänka på framtiden känns svårt. Syskonen försöker att ta det dag för dag. Samuel pendlar mellan viljan att veta allt och behovet att stänga av.

– När jag sitter vid datorn får jag en paus. Jag kör ett spel där man kan vara polis eller kriminell. Eller pizza-bagare ... Ja, vad som helst.

Då kan jag låtsas vara i en annan värld en stund.

Nova får samma känsla av att rita och måla.

– Helst ritar jag blommor med många små detaljer.

Ibland känner de ilska mot sin ­pappa, för vad han har ställt till med. Särskilt sedan mamman häktades. Men mest är de besvikna.

– Jag fattar inte hur han kunde göra så här en gång till, säger Nova.

Samuel håller med.

– Vi fick ha pappa fri i ett halvår. Nu är han borta igen.

Nova och Samuel har egentligen andra namn.

---

”Många känner sig ensamma”

Barn ansvarar inte för sina föräldrars brott. Ändå känner många skuld och skam. Lina Hellmark är familjestödjare på Bufff.

Vad kan ni hjälpa barn med?

– Allt möjligt. En del vill främst ha information om vad som händer. Andra behöver känslomässigt stöd. Det är vanligt att vara arg, besviken och ledsen när en förälder är i fängelse. Hos oss kan man träffa andra barn som går igenom samma sak. Det skapar gemenskap. Många som söker sig till oss känner sig ensamma och tycker det är jobbigt att berätta för kompisar.

Varför är det så?

– Det handlar nog om samhällets syn på brottslighet. När ett barn berättar blir reaktionen från andra ofta: ”Oj, vad har din förälder gjort?” och inte: ”Oj, hur känns det för dig?” Fokus hamnar på brottet. Barn kan känna stor skuld och skam, fast de själva är oskyldiga. Men ett barn är inte ansvarigt för föräldrars brott. Och det går att älska sin förälder, utan att tycka om vad den har gjort.

Hur viktigt är det att ha kontakt med föräldern i fängelset?

– Det beror på vad barnet vill. Kontakten ska alltid styras av barnets behov. En del vill inte ha någon kontakt. De kanske inte hade en bra relation med föräldern tidigare. Det är inget ett krav att ha kontakt, men det är en rättighet.

Om båda föräldrarna hamnar i fängelse, vad händer då?

– Då ser Socialtjänsten till att barnet har minst en trygg vuxen att bo med, kanske en släkting eller vän till familjen.

Vad kan en kompis göra för att stötta?

– Lyssna och finnas där. Det är jättefint att få vara den vän som någon väljer att prata med. Men det kan vara tungt också. Om det blir för svårt är det bra att föreslå för kompisen att ni pratar med en vuxen.

---

Liten ordlista:

Fängelse

Där hålls personer som har dömts för allvarliga brott inlåsta. I Sverige finns 45 fängelser. De är ­indelade i tre säkerhetsgrader. Fängelser med hög säkerhet har murar, staket och hård bevakning. I fängelser av ­lägsta graden är det möjligt att röra sig ganska fritt.

Anstalt

Ett annat ord för fängelse.

Häkte

Liknar ett fängelse men är till för dem som endast är misstänkta för allvarliga brott. Man sitter häktad i ­väntan på att brottet utreds.

Åklagare

Den som leder brotts­utredningar mot misstänkta, och är med vid rättegången.

Rättegång

När en domstol efter ­utredningen avgör om den misstänkta är skyldig eller oskyldig. Under rättegången avgörs det om personen ska få ett straff.

Kriminalvården

Myndigheten som har hand om häkten och fängelser i Sverige.