Illustration: Shutterstock

Katastrofen

Mörker var allt hon kunde urskilja. Kyla var det enda hon kunde känna. Lukten av förmultnade växter. Hon visste inte var hon var.  En värld som sedan länge ruttnat bort tills det knappt fanns någonting kvar, bara det svarta mörkret. Det var så det kändes.

Det ständiga knackandet. Knack, knack, knack, knack var det enda hon hörde. Vem var det egentligen som knackade? Hon ville ha svar men hon kunde inte öppna munnen, än mindre skapa något ljud. Hon var fångad. Fångad i denna värld som inte längre fanns. I en bur någon slängt bort nyckeln till. I ett övergivet fängelse där hon var den enda som satt inne. Hon visste inte hur länge hon varit där.

Hon sitter bara där, rör sig inte, som om hon vore paralyserad och hon har det jagade uttrycket hos ett instängt djur. Hon skakar som om hon fryser fast det är varmt här. Jag tror inte att hon är medveten om världen runt omkring. Om hon bara kom tillbaka till verkligheten. Jag har låtit henne vara här i detta rum i flera dagar.

Vad hade hon gjort för att förtjäna detta?  Det visste hon inte. Hur kom hon dit? Varför? Det är de frågor hon hela tiden ställer sig. De hjälper henne att inte bli galen.

Jag har inte försökt prata med henne. Nu när jag tänker efter kanske jag borde göra det. Jag sätter mig ner och berättar för henne om lyckliga saker. Säger om och om igen att allt kommer att bli bra.

En röst hörs, melodisk och låg. En röst som inte passar in där. Det är en röst som trots att hon inte kan urskilja orden ger henne hopp om att det finns en ljusare och gladare värld. En värld som inte långsamt förruttnar och glömts bort. Rösten är där när hon känner sig som mest rädd och tröstar henne när hon gråter. Den är hennes ständiga följeslagare även fast den är tyst ibland. I takt med att rösten pratar mer och mer börjar världen blekna bort och ersättas bit för bit av en annan. Hon kan ibland känna händer som håller om hennes. Röstens ord kan hon urskilja mer och mer. Den berättar historier för henne och har till och med fått henne att skratta en gång. Livet blir ljusare och plötsligt börjar hon minnas.

Knack, knack. Hon minns knackandet på dörren. Hon minns allas panikartade blickar. Hennes mamma hade viskat något, men för lågt för att någon skulle höra.  Pappas bestörta min. Hennes mamma som ledde henne mot ett litet utrymme under golvet, sagt att hon skulle komma tillbaka och hämta henne när det var över. Sedan tryckt ner sin dotter och stängt och låst. Under golvet kunde hon göra skrik som sedan tystnade. Hemsk tystnad, utrymmet var litet och hon kunde inte komma ut därifrån själv. Kylan där inne trubbade av henne och mörkret sänkte sig som en beskyddande filt. Ingen hörde hennes skrik. Hon var fast. En lukt av jord och förmultnande växter.

Hon minns. Nu minns hon.

Synfältet blir klarare. Hon verkar vara i en sorts rum. Hon sitter i en säng och hon har en katt i famnen. Var var hennes föräldrar undrar hon. Inget minne finns av hur hon kommit till rummet. Var är hon.

”Ah, jag ser att du har bekantat sig med Wilhelmina, alltså katten du håller i famnen”. Hon hoppar till och tittar upp.

Hon tittar och ser kvinnan med den vackraste rösten hon någonsin hört, det är hon som har pratat med henne hela tiden hon varit fast i mörkret. Kvinnan som hade hjälpt henne tillbaka till verkligheten med hjälp av sin röst.


Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s stora novelltävling. Tävlingen utlystes i KP 19-20/2021. Juryn bestod av författaren Lisa Bjärbo och KP:s redaktion.

Läs fler vinnarnoveller här!