Kvinnorna demonstrerade och samlade in namn.
Kvinnorna demonstrerade och samlade in namn.
Kvinnorna demonstrerade och samlade in namn.
Kvinnorna demonstrerade och samlade in namn. Foto: Henri Gylander

Kampen för kvinnors rösträtt

När Stina Quint grundade KP år 1892 hade hon inte rösträtt. Först 1921, när hon var 62 år, fick hon gå och rösta för första gången. En lång och seg kamp för kvinnorna i Sverige var äntligen över.

I år kommer det att talas mycket om kampen för kvinnors rösträtt. Det beror på att det är exakt 100 år sedan kvinnor fick börja vara med och bestämma hur Sverige skulle styras. Innan dess var det bara män som fick rösta fram vilka politiker som skulle sitta i riksdagen. Det var också enbart män som kunde väljas till riksdagsledamöter.

I dag känns det både upprörande och underligt att enbart männen fick bestämma. Men i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var det många som inte alls tyckte att det var märkligt. Kvinnor ansågs inte ”mogna” att rösta. År 1902 kom till och med ett förslag från regeringen om att gifta män skulle få två röster. En för sig själv och en för sin hustru!

När man tänker på ”kvinnosaks-kvinnor” i början av 1900-talet kanske man ser damer med stora hattar och långa klänningar framför sig. Kanske de slåss med paraplyer mot polisen. Det stämmer att kvinnorna som arbetade för ”saken”, det vill säga rösträtt, hade långa klänningar och stora hattar. Men det var i Storbritannien som kampen gick våldsamt till.

I Sverige handlade det om ett långt och oändligt tålmodigt arbete där tusentals kvinnor var engagerade i rösträttsföreningar. De höll möten, skrev artiklar och samlade in namn. År 1913 samlades det in 350 000 underskrifter. Ändå blev kvinnorna som arbetade för rösträtt hånade av många. De kallades för ”gapiga” och ”okvinnliga”.

Att männen i riksdagen till slut inte kunde stå emot kvinnornas krav berodde mycket på att kvinnor kommit ut i yrkeslivet. De arbetade som lärare, på postkontor och i sjukvården. Och som journalister och författare. Och de krävde sin rätt. Två kvinnor som var aktiva i kampen var KP:s grundare Stina Quint och den berömda för­fattaren Selma Lagerlöf.

Många män i Sverige (de som hade lägst lön) fick rösträtt först 1909. Det var då, när det var avklarat, som kampen för kvinnlig rösträtt kunde dra igång på riktigt.

Det första valet för kvinnor i september 1921 blev en succé. Nästan hälften av de kvinnor som fick rösta (åldersgränsen var 23 år) gick till valurnorna. Fem kvinnor valdes in i riksdagen.

I det senaste valet (2018) röstade 87 procent av alla som fick chansen. Nästan hälften av politikerna riksdagen är nu kvinnor. Men ännu har vi inte haft någon kvinnlig statsminister!

De 5 första i riksdagen

  • Elisabeth Tamm, 41. Ägde en ­herrgård, Fogelstad i Sörmland, där hon grundade en skola för kvinnor.
  • Nelly Thüring, 46. Fotograf med egen ateljé.
  • Bertha Wellin, 51. Sjuksköterska.
  • Agda Östlund, 51. Sömmerska.
  • Kerstin Hesselgren, 49. Sjuk­sköterska och skolköks­lärare.

Arbetade för att förbättra arbets­miljön och ­bostäder för kvinnor.

Efter valet 1921 var det fem ­kvinnor och 375 män i Sveriges ­riksdag. Det sägs att Kerstin Hesselgren blev stoppad av polis när hon skulle gå in i Riksdagshuset ­första dagen. Polisen visste inte att kvinnor fick vara där.

Sverige sist i Norden

  • I Finland fick kvinnorna ­rösträtt 1906.
  • I Norge 1913.
  • I Danmark och Island 1915.
  • I Storbritannien, där en del kvinnor slagits med våld för ­rösträtt, infördes den 1918 för kvinnor över 30 år. 1928 sänktes rösträttsåldern till 21 år.
  • Det första landet i världen där kvinnor fick rösträtt var Nya ­Zeeland år 1893.

Många fick ändå inte rösta

Jaha, nu får kvinnor och män rösta – då får väl alla rösta? Nej, fortfarande 1921 stod 20 procent av alla vuxna utanför. Det var människor som satt i fängelse, människor som inte kunde försörja sig, folk med stora skatteskulder och de som var omyndigförklarade. Först 1989 försvann den sista regeln som begränsade rösträtten.

Källor: ”Rösträtt för kvinnor 100 år” (UR),  ”Vägen till rösträtt var lång och svår” ur Populär Vetenskap och sajten demokrati100.se