”Jag saknar mina vänner i Ukraina”

KP träffar Yeva Skalietska på det förlag i Sverige som gett ut hennes dagbok Du vet inte vad krig är. Yeva har haft en tidig morgon, som startade med en tv-inspelning. Sedan elva månader bor hon och hennes farmor Iryna i Irlands huvudstad Dublin. De är flyktingar, ett ord som Yeva avskyr att använda om sig själv.

– När jag säger ordet flykting så blir det tydligt för mig att jag har förlorat mitt hem och att jag har behövt starta ett nytt liv i ett annat land.

Yeva kommer från Charkiv, Ukrainas näst största stad. Den ligger i nordöstra delarna av landet, nära gränsen till Ryssland. Kriget kom som en total överraskning för Yeva och hennes klasskamrater. Mellan kapitlen i hennes dagbok kan man läsa deras klass-chat dagarna efter att kriget brutit ut. Alla är rädda, många sitter gömda i källare för att undkomma bombningarna, men de håller fortfarande koll på varandra.

I källaren får Yeva panikångest för första gången i sitt liv.

– Nätterna i källaren var fruktansvärda. Det jag saknar mest från Ukraina är mina vänner, mina klasskamrater och det liv jag hade innan kriget började. Vi hoppas att vi kommer att ses igen. Men just nu finns det inget för mig att återvända till. Så mycket är förstört.

Några av vännerna är kvar i Charkiv, andra har flytt till andra delar av Ukraina och många är utomlands. Någon är på Irland, som Yeva.

I dagboken skriver Yeva om hur hon och hennes farmor först söker skydd i källaren. När det blir för farligt tar de sig till farmoderns väninna, en bit utanför staden. Men även dit kommer kriget. Och efter sex dagar får de veta att deras lägenhet träffats av en robot och blivit förstörd.

– Detta är det värsta jag varit med om under kriget, säger Yeva. När jag fick höra vad som hänt med vår lägenhet var det som att något gick sönder inom mig. Jag har vuxit upp där och hade hela min barndom där.

Yeva är sorgsen över vad som hänt i Charkiv. Många av de vackra historiska byggnaderna är bombade.

– Det tar tio sekunder att förstöra en byggnad, men det tar åratal att bygga upp den igen. Och det är absolut ingen mening med det.

När Yeva och hennes farmor får veta om lägenheten bestämmer sig för att försöka lämna Ukraina. De tar tåget mot gränsen till Slovakien. Och snart händer det som Yeva beskriver som det finaste under den här perioden.

I en skola som används som flyktingförläggning möter hon ett gäng journalister från ett brittiskt tv-bolag. De får veta att Yeva skriver dagbok och ber henne att läsa ur den för tittarna. Nu var det tur att Yeva tagit extralektioner i engelska!

– Journalisterna var så snälla och så lätta att prata med. Och vi frågade om de kunde hjälpa oss att lämna Ukraina.

Det var troligen denna händelse som gjorde att Yeva och farmor Iryna fick flygbiljetter till Irland och sedan kunnat stanna där. Det var också tv-journalisterna som såg till att Yeva fick kontakt med en förläggare som ville ge ut hennes dagbok.

– Jag är väldigt tacksam över alla snälla människor vi träffat. Och jag trivs i skolan i Dublin. Men jag känner mig ändå så ledsen när jag tänker på Ukraina. Många av våra vänner är fortfarande kvar där. Vissa har inte elektricitet eller tillräckligt med vatten. Jag tycker så synd om dem. Jag har varit med om stora förändringar det här året, och det har varit svårt och omtumlande.

---

KP lottar ut böcker

Vill du vinna Yevas bok? Vi har tio böcker att lotta ut. Klicka här!