Filippos träningsgrejer är köpta second hand.
Filippos träningsgrejer är köpta second hand. Illustration: Elin Lindell

”Jag får sällan nya kläder”

Filippo, 11, har ingen dator att gejma vid. Och familjen har inte varit på semester så länge han kan minnas.

– Mamma har inte råd, säger han.

Filippo bor där en av Stockholms tunnelbanelinjer tar slut. De likadana husen står i en oändlig rad. Det är ett ganska grönt område med gott om träd och parker. Men på vintern när alla blad ramlat av blir det väldigt grått. Fast det är nära till en stor idrottsplats. Där tränar fotbollsälskaren Filippo tre gånger i veckan, året om. Ett tag trodde han att han skulle vara tvungen att sluta.

– Mamma hade inte råd med avgiften till klubben. Men tränarna var schysta och sa att jag fick komma ändå.

Skor, benskydd och bollar köper de alltid begagnade.

– Det finns faktiskt ofta bra skor och sådant på typ Stadsmissionen, säger Filippo. Och mamma betalade avgiften till slut. Vi fick bidrag av Majblomman för att jag skulle kunna fortsätta med min aktivitet. Det var bra, men det skulle jag aldrig berätta för någon kompis.

Filippo har en lillebror som är 6 år. Ett år efter att brodern föddes försvann Filippos pappa, och han har inte hörts av sedan dess. Pappan kommer från ett annat land och Filippos mamma säger att pappan flyttat dit. Filippo minns knappt sin pappa nu. Men han har ganska många foton.

– Förut brukade jag fråga om honom för att få veta mer, men jag har slutat. Man märker att mamma inte vill.

Han får sällan nya kläder.

– Men jag tror att mamma köper ännu mer sällan till sig själv, säger han. Det känns ändå inte så viktigt med kläder, tycker jag. Bara man har så man håller sig varm. Efter fotbollsgrejer är det helst en gejming-dator jag vill ha.

De enda gångerna han blir riktigt avundsjuk på dem med rikare föräldrar är när han är hemma hos kompisar med ny gejming-utrustning.

– Ja, för vi har en okej lägenhet, även om jag delar rum med brorsan. Och mamma fixar alltid så det finns mat, så vi saknar inget sådant. Det jag tycker är jobbigt är när mina kompisar gör roliga saker på sina datorer och jag inte kan vara med.

Filippo har inte berättat för kompisarna varför han aldrig är med på sådant.

– Nej, jag säger typ inget alls. De har slutat fråga nu också känns det som.

Ingen av hans kompisar vet att familjen har det kämpigt med pengar varje månad.

– Nej, vi pratar aldrig om sådant. Det är som om alla i skolan tycker det är lite skämmigt att vara fattig. Så borde man inte behöva känna, om man gör sitt bästa!

Filippo misstänker att det finns några till i skolan som har det som han.

– Det hade varit skönt att ha någon mer än mamma att prata med, säger han. Men man kan ju liksom inte gå fram och bara: ”Hej, har du inte heller några pengar?”

Filippo har förresten lite pengar, han brukar få av sin mormor varje födelsedag och jul. Just nu har han några hundra.

– Men jag lyckas aldrig spara ordentligt, mest köper jag godis.

Filippos mamma är inhoppare på jobbet. På somrarna måste hon alltid arbeta, för då har många andra semester. Filippo har alltid gått på fritids hela somrarna och de två senaste åren har han varit på kollo.

– Det är roligt, hoppas det blir i sommar igen, säger han. Tyvärr är jag för stor för fritids nu, det kommer jag att sakna. Men jag tänker nog hänga mycket vid fotbollsplanen i stället. Det är ofta någon att spela med där.

Filippo har egentligen ett annat namn.


Bris finns som stöd

Är du orolig för att din familj har ont om pengar? Då kan du ringa och prata med Bris hjälp-telefon på 116 111. Där svarar kuratorer som är vana vid alla typer av problem. Man kan vara anonym om man vill (behöver inte säga sitt namn). Det går också att chatta från bris.se.

Cirka 2 procent av svenska ­familjer har så dålig ekonomi att de till exempel inte har pengar till näringsriktig mat och ­aldrig kan åka på semester. Detta problem är vanligast i familjer med en ensam­stående förälder.

Källa: Statistiska centralbyrån

Läs mer i KP 1

Artikeln publicerades i KP 1. Där kan du även läsa om Linnea, 10 och Amir, 9.
Artikeln publicerades i KP 1. Där kan du även läsa om Linnea, 10 och Amir, 9. Illustration: Elin Lindell