Det var sista gången
Jag tog tag i vagnens handtag och pressade den framför mig med all kraft. Hur mycket mat var den lastad med egentligen? Långsamt gick jag framåt längs den mattbelagda gången medan jag erbjöd passagerarna att köpa tilltugg. Utanför strålade solen över de grönskande gula vetefälten som snabbt susade förbi. Jag tittade frånvarande ut genom fönstret. Det smutsiga glaset reflekterade mitt gamla, rynkiga ansikte. Ett par trötta ögon tittade tillbaka på mina. Jag kunde se spåren av saknad i dem.
Jag vände mig bort från fönstret och skulle just börja gå mot en passagerare som kallade på mig, när jag stelnade till. Framför mig satt en liten flicka i eldrött hår. Jag stirrade som förlamad på henne. Kunde det vara? Nej, omöjligt – mitt hjärta hoppade över ett slag. Det kunde ju inte vara hon, hon hade varit försvunnen för länge. När jag tänkte på henne värkte det obehagligt i bröstet. Jag skakade på huvudet och ruskade om mig för att få bort den obehagliga smärtan. Lugn och sansad, tänkte jag. Jag måste vara lugn och sansad. Med de orden ringande i huvudet fortsatte jag mitt arbetspass.
Tåget stannade till vid en hållplats och jag gjorde mig redo för att kontrollera nytillkomna passagerares biljetter. Jag klistrade på ett tillgjort leende, och medan tåget åter började röra sig bort från den tomma hållplatsen inledde jag kontrollerna.
Efter en timme, vilket kändes som en hel evighet, hade jag bara två passagerare kvar. De satt allra längst bak i tåget, avskilt från alla andra. Deras ryggtavlor var vända mot mig. Jag kunde höra enstaka ord från ett lågmält samtal. Långsamt smög jag mig närmare för att höra mer. Jag måste ha åstadkommit ett ljud för plötsligt vände sig båda hastigt mot mig.
– Åh, eh hej! Jag ska kolla era biljetter, sa jag hest medan jag skyndade mig fram mot deras säte.
En medelålders, kraftig man tittade upp på mig med ett stelt leende. Det var alldeles tyst om man bortsåg från det högljudda mullret från rälsen. Han stirrade rakt på mig med en fundersam rynka mellan ögonbrynen.
– Herrn, vill ni vara så snäll och ta fram era biljetter?
Jag betraktade honom medan han fumlade efter biljetterna. Han hade på sig en tajt, svart skinnjacka som såg ut att vara på vippen att spricka då han hade enorma muskler. Bredvid honom satt en ung kvinna. Hennes ögon var vilt uppspärrade och hennes rufsiga hår stod åt alla håll. Hon såg mot mig och mimade något med spruckna läppar. Min blick fladdrade förbi och jag hann endast uppfatta en liten del av hennes meddelande. Jag kollade undrande mot henne och såg att hon mimade samma sak om och om igen. Jag lutade mig instinktivt framåt för att läsa av meddelandet, men det slutade med att jag nästan snubblade över mannen som fortfarande famlade efter biljetterna i en stor ryggsäck.
– Oj, men herregud, förlåt mig! Det var inte meningen! utbrast jag ursäktande.
Han sa inget, utan räckte endast fram biljetterna med en hand betydligt större än min. Jag tog emot dem och började gå innan jag vände mig om och kastade en sista blick på kvinnan. Hon mötte min blick med bedjande ögon. En underlig känsla spred sig i kroppen, jag kände igen den kvinnan.
Jag drog en lång suck och stirrade ner på det smutsiga tåggolvet. Min armbåge råkade stöta i armstödet på en av sittplatserna så att en tidning föll ner på golvet. Jag tog klumpigt upp den och såg gårdagens förstasidesstoff.
På framsidan stod ”Efterlyst människohandlare sedd med offer”. Jag skummade igenom texten:
”Den efterlysta människohandlaren, Kristoffer Almendahl, sedd med ett av sina offer. En bild hittad i övervakningskamerorna vid en tennisbana i Stockholm tyder på att offret är en kvinna runt 30-årsåldern. Experterna har analyserat bilden av kvinnan och det spekuleras i att hon kan vara en av de två försvunna femåringarna från en kidnappning som ägde rum 1991. Detta är första gången på 20 år som man har lyckats hitta spår av dem”.
Under ingressen fanns bilden på kvinnan och mannen jag tidigare hade pratat med. Jag kände hur det blev svårt att andas.
Hon var hans offer – hon hade varit det i 20 år.
Bitarna la sig på plats.
Jag visste ju vem det var.
Jag kippade efter andan.
Jag måste göra något tänkte jag medan tankarna snurrade så snabbt att jag blev yr. Snabbt tänkte jag ihop en plan, men det var för sent – medan vi stannade in vid en hållplats kunde jag på långt avstånd se den kraftiga mannen på väg ut med sitt offer. Jag kisade med ögonen. Han höll ett hårt grepp om kvinnans överarm. Han nästan sprang ut med henne släpande efter sig. Hastigt ställde jag mig upp och gjorde mig redo att springa just som tåget började röra sig igen. De var borta. Jag föll förtvivlat ner i stolen och stödde huvudet i händerna. Tårarna vällde ner över mina kinder.
Det var sista gången jag såg min egen dotter.
Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s stora novelltävling. Tävlingen utlystes i KP 19-20/2021. Juryn bestod av författaren Lisa Bjärbo och KP:s redaktion.
