Det förtrollade svärdet
– Sandra, kan inte du gå ner med juldekorationerna i källaren?
– Men kan inte Emil …
– Nej kom igen nu, du behöver inte vara rädd.
– Jag är inte rädd, protesterar jag.
– Vad bra, lådan står i hallen.
Jag tänder lyset och tittar ner för trappan. Den ser väldigt brant ut. Fungerar lyset i källaren? Jag hoppas det. Mormor har många gånger berättat om konstiga saker som hänt henne i källaren. Jag tar ett djupt andetag och sedan rusar jag ner för trapporna och in i källaren. Tusan också, lampan är fortfarande trasig. Jag smyger till bortre väggen och ställer ner lådan. Sedan vänder jag mig snabbt om, och råkar stöta till en hylla. Mammas gamla släktklenod, ett gammalt svärd som mormor alltid pratar om, faller mot golvet. Jag hinner precis få tag i det innan det nuddar golvet. I samma stund blir allting vitt och det känns som att jag börjar falla.
Med en duns landar jag på mörkgrönt gräs bredvid en flera meter hög mur av törnrosor. Jag sätter mig snabbt upp och ser mig omkring. Runt mig står fem personer och granskar mig från topp till tå. Vad tusan är det här? Det är andra barn där och de är precis lika förvirrade som jag.
– Svärdet har anlänt, spelare. Svärdet har anlänt, hörs det från runt omkring oss.
Någon hjälper mig upp på fötter och en lång man ställer sig framför oss.
– Välkomna! I dag är ert uppdrag att ta er till mitten av labyrinten. Det lag som gör det snabbast vinner.
Några av barnen ser helt förskräckta ut.
– Men till att börja med ska vi lotta lagen. Lag nummer ett: spelare spjut… och spelare dolk!
Två personer, en med ett spjut och en med dolk tittar ängsligt på varandra och ställer sig nervöst bredvid den långa mannen. Inte förrän då märker jag att jag själv har ett svärd fäst vid bältet.
– Vad är det som händer? hör jag en tjej fråga.
– Lag nummer två: spelare pilbåge och… spelare svärd!
Jag tittar bland de som är kvar och ser en pojke med olivfärgad hy och lockigt hår som ler blygt mot mig. Jag ler tillbaka och ställer mig bredvid honom.
– Det betyder att det sista laget är spelare slägga och spelare kaststjärna. Men se upp! Labyrinten är full av illvilliga varelser!
Mitt hjärta dunkar ännu hårdare efter dessa ord.
– På era platser! Färdiga! Kör!
Alla lagen tittar undrande på varandra och springer sedan in i var sin gång av labyrinten. Emanuel, som jag har lärt mig att min partner heter, säger:
– Kom igen nu, vi klarar det här.
Jag nickar stumt och fortsätter att springa. Vi slirar runt ett hörn och ser vår första fiende, något stort och hårigt. Jag tvärstannar och ska precis skrika när Emanuel sätter handen över min mun. Han sätter ett finger framför sin mun och viskar att Trollet sover.
– Okej, säger jag. Vi smyger oss bara förbi det.
– Okej.
Sedan stannar jag tvärt.
– Alltså vad är det egentligen som händer? frågar jag.
– Ingen aning, men min pappa berättade mycket om en pilbåge … Han sa åt mig att aldrig röra den, men jag var för nyfiken och nu är vi här.
– Samma här, men jag rörde den inte med flit. Det skulle jag aldrig våga.
Med nöd och näppe kommer vi förbi trollet, ett gäng vättar, en köttätande växt och ett sjömonster, med hjälp av Emanuels listiga trick och mina erfarenheter av många timmars läsande i fantasyböcker.
Vi vandrar i cirka en timme innan vi stöter på nästa utmaning, en drakunge på ungefär sju meter. Men jag märker något som inte Emanuel märker. Precis när han ska skjuta i väg en pil mot draken stoppar jag honom och säger:
– Vänta lite, den är ju skadad! Någon av de andra spelarna måste ha varit här tidigare. Jag har lärt mig av mamma hur man gör ett läkande omslag av törnrosor.
När omslaget är klart går jag försiktigt mot draken för att lägga omslaget om benet. Den morrar halvhjärtat mot mig men jag ignorerar den.
– Försiktigt! ropar Emanuel.
Jag lyckas sätta på omslaget. Jag backar och först tror jag att draken ska gå till attack, men till min förvåning lutar den sig ner för att släppa upp oss på sin rygg. Jag och Emanuel tittar på varandra och hoppar sedan upp. Den flyger oss snabbt och säkert till labyrintens mitt och när vi nuddar marken bländas vi av ett starkt ljus. När jag kan se igen sitter jag på mitt källargolv. Vad var det som hände? Var är Emanuel? Jag skyndar mig upp för trappan och tittar ner i källaren, och på något sätt ser den inte så skrämmande ut längre. När jag kommer upp avslutar mamma ett samtal i mobilen.
– Jag fick precis veta att vi ska få en ny hyresgäst som ska bo här alldeles bredvid. Och vet du vad? Han har en son i din ålder som heter Emanuel.
Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s stora novelltävling. Tävlingen utlystes i KP 19-20/2021. Juryn bestod av författaren Lisa Bjärbo och KP:s redaktion.
