Det förtrollade svärdet
Jag gick neråt vägen på mina bara fötter. Mina slitna svarta läderbyxor var smutsigare än någonsin. Det grova läderbandet runt halsen skavde lite, men det var vackert med metall-amuletten med sitt fina mönster. Mitt mörkblonda hår blänkte i den gassande solen.
Människor sprang fram och tillbaka på den slitna gatan utan att säga något till mig. Det var som om jag inte fanns. Därför märkte jag knappt att jag fick brevet stoppat i handen. När jag tittade upp såg jag ingen. Jag kände jag att ville öppna brevet, men det var något med det som kändes märkligt.
Jag fortsatte mot smeden. Eftersom jag var fattig och inte hade någon familj så arbetade jag hos honom och bodde på smedjans vind.
När jag öppnade dörren pinglade den lilla hemmagjorda klockan ovanför dörren. Jag möttes av ett stänk av gnistor och metalliskt klang. Det fräste när den varma metallen mötte det kalla vattnet.
– Fick du tag på det jag bad om? mullrade smedens röst.
– Ja, bröd, lammkött och salt.
– Perfekt! Men vad är det för brev?
– Det var någon som gav mig det, men jag såg …
– Ja ja ja, slipa den här yxan så kan vi äta sedan. Jag är utsvulten.
Han gav mig den nygjorda yxan och gick ut. Jag satte den mot stenen och slipade den. När den var klar kunde den nästan hugga genom sten. Jag tittade ut. Smeden var fortfarande ute och lagade mat. Jag tog fram träpinnen med kroken i änden, gick fram till luckan i taket, satte kroken i repöglan och drog till. Luckan öppnade sig och stegen ramlade ut. Jag klättrade upp och satte mig på vinden. Jag stängde luckan och öppnade brevet.
Det var en karta över en skog och en glänta med något som såg ut som en sten i mitten. Plötsligt så hörde jag den lilla klockan pingla nere i smedjan. Jag vek ihop kartan, drog upp en av golvbrädorna och la den i utrymmet där jag hade mina saker. Men jag insåg att det ett för lätt gömställe. Smeden visste var mina saker fanns. Så jag tog upp kartan igen och klättrade ner. Där nere stod smeden.
– Det är mat nu! sa han.
Vi satte oss på bakgården på var sin sten och åt under tystnad. Till slut var jag tvungen att fråga:
– I brevet fanns en karta över en skog och en glänta. Jag undrar om du vet något om det?
– Får jag se?
Jag tog upp kartan ur fickan och gav den till honom. När han såg den så slet han den ur min hand och rev sönder den.
– Men vad gör du? skrek jag.
– Jag förbjuder dig att gå dit!
– Varför? Det finns ju inget där!
– Jo, det gör det och du får inte gå dit. Förstår du?
– Vad finns det där då? Du som vet!
– Svartstenssvärdet!
Jag hade hört om det innan. Alla hade hört historien. Det var det svärdet som Loke smitt så att han kunde besegra Heimdall. Men han hann aldrig använda det innan han blev utslängd ur Asgård. När gudarna hade slängt ut Loke så gömde de svärdet någonstans i Midgård.
Under Ragnarök så hittade Loke svärdet, men blev dödad av Tyr. Efter kriget så gömde Oden svärdet i Valhalls tronsal. Var någonstans vet ingen än i dag.
– Det är ju bara en saga, det är inte på riktigt!
– Så det här är inte på riktigt?
Han drog upp tröjärmen. Ett stort rivsår över hela armen uppenbarade sig. Han hade aldrig visat det för mig tidigare.
– Var fick du det ifrån?
– Jag fick det därifrån. Och det är därför du inte får gå dit. Jag fick samma brev för flera år sedan. Jag hade hört berättelsen, men dumdristig som jag var så gick jag ändå dit.
– Vad gjorde att du fick ärret?
– När jag kom dit så hängde svärdet på väggen och när jag tog det så ... nej, förresten, strunta i det.
– Nej, fortsätt!
– Nej, du är för ung!
– Nej, jag är inte alls för liten!
Jag hade aldrig varit så arg. Jag bara reste mig upp och sprang. Jag visste inte vart. Bara bort ifrån byn. När jag nådde utkanten av skogen fortsatte jag. Det var snårigt och stenigt. Till slut så stannade jag för kunna komma ikapp med andningen. Jag stod bara och flämtade. Till slut började jag gå igen. Det kändes som att det gick flera år.
Plötsligt kom jag fram till en glänta. Längst bort så såg jag en nedgång till en grotta och en trappa. Vid foten av den hängde ett svärd med svart klinga på väggen. Svartstenssvärdet. Jag kände att jag måste ta det. När jag rörde handtaget gick det som en stöt genom kroppen. När jag lyfte ner svärdet från väggen, hörde jag någon som blåste i ett horn. När jag kikade ut så höll ett stort slag på. Ragnarök. En man uppenbarade sig plötsligt framför mig. Jag förstod att det var Tyr.
– Loke! Ge mig svärdet.
– Men jag är inte Loke! sa jag.
– Snacka dig inte ur det här.
En brännande smärta skar genom armen.
Jag satte tillbaka svärdet på väggen. Alla människor och vapen försvann. Jag insåg vilken kraft svärdet hade. Man kunde framkalla kriget. Plötsligt såg jag att det fanns runor inristade i handtaget. Det stod: ” Förbannelsen har tagit dig. Du vet.” Jag tittade på armen. Jag hade fått ett likadant ärr som smeden.
Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s stora novelltävling. Tävlingen utlystes i KP 19-20/2021. Juryn bestod av författaren Lisa Bjärbo och KP:s redaktion.
