Illustration: Johanna Zverzina

Deckargåta: Den stulna mobilen

Vem har norpat Kevins telefon? Kan Nadya lösa fallet? Här kommer en deckargåta specialskriven för KP av Bleckmossen-skaparen Oskar Ekman.

Halsen kändes trång och det sved i magen. Vilken hemsk svikare, tänkte Nadya och svepte fram bilden på telefonen igen. Hon kunde inte låta bli, fast det gjorde ont.

Hennes bästis Sigrid var på stranden med två andra tjejer i deras klass. Två tjejer som ingen av dem i normala fall gillade. Strandväskor, plutande munnar, solglasögon halvvägs ner på näsan, stora leenden.

Hon och Sigrid hade tjafsat i går. Om en struntsak egentligen, fast ingen av dem hade velat ge med sig. Och nu tänkte Sigrid uppenbarligen såra henne ordentligt.

Nadya sparkade till en elspark-cykel som stod parkerad på trottoaren. Den välte med en metallisk smäll. Svetten rann redan längs ryggraden. Fast det var morgon och bara början på juni var det hett som en högsommardag.

Underbar första dag på sommarlovet, tänkte hon. Verkligen.

Sådana här dagar fanns det bara en plats där Nadya kände sig

någorlunda normal. Biblioteket. Hon sneddade över det folktomma torget. Bredvid fontänen stod en polisbil och på en bänk satt en uniformerad polis och åt glass.

Nadya drog upp dörren och njöt ­av den svala luften som träffade ansiktet. Styrde stegen mot ungdomsavdelningen i bortre änden av lokalen. Den var avskärmad av bokhyllor och i mitten fanns en jättelik röd matta som täckte golvet.

Hon kastade sig ner i en av de sköna bönsäckarna och plockade fram sin bok ur ryggsäcken. Odinsbarn av Siri Pettersen. Tredje gången hon läste om den. Men Nadya hann knappt slå upp boken innan hon hörde steg mellan hyllorna och en lång gestalt släntrade in.

Manga-killen.

Hjärtat slog fem snabba extraslag. Nadya hade sett honom här flera gånger och blivit lika pirrig varje gång.

Killen gick till andra sidan av rummet. Drog fram några kuddar och satte sig med ryggen mot väggen, utan att ens se åt hennes håll. Packade upp en trave böcker ur väskan tillsammans med en burk energidryck. Sedan tog han fram en laddare, pluggade in den i ett vägguttag och sedan i mobilen, som han la ifrån sig på golvet.

Nadya försökte koncentrera sig på texten, men orden bara hoppade framför ögonen. Killen reste sig igen och försvann bort mellan hyllorna. Hon suckade, drog på sig hörlurarna, höjde volymen på musiken och blundade.

Det här är larvigt, tänkte hon.

Varför ville hon snegla på honom hela tiden? Han verkade ju rätt dryg. Dessutom var de varandras motsatser. Killen var lång, blond och smal och läste bara mangaböcker med konstiga namn. Demonslayer, Deathnote, Jujutsu Kaisen.

Själv var hon kort och mörk och rund och läste bara riktiga böcker med mycket text.

Nadya ryckte till när någon plötsligt grep om hennes arm. Hon öppnade ögonen och slet av sig hörlurarna.

Manga-killen hukade bredvid henne.

– Min mobil! sa han förtvivlat. Såg du vem som tog den?

– Ehh, va …? Nej.

– Jag var typ borta i 30 sekunder! Kolla!

Han pekade mot laddaren som satt kvar i väggen med tom sladd.

– Det är väl inte du som …? började han tveksamt.

– Såklart inte, sa Nadya surt.

Såg hans ögon lite fuktiga ut? Han verkade rätt gullig ändå. Och väldigt söt. Tankarna virvlade. Tänk om hon kunde fixa det här på något sätt …?

– Jag heter Nadya, sa hon med snällare ton. Vad heter du?

– Kevin, sa han. Alltså … hej. Jag har sett dig här förut.

Minsann, tänkte hon.

– Lyssna nu, Kevin …

Hon tog fram sin telefon, googlade ”Spåra din mobil” och sträckte fram den.

– Logga in med ditt användarnamn och lösenord. Då kan vi se var den befinner sig. Med typ GPS eller vad det nu är.

– Okej …

Nadya ryckte till när manga-killen grep om hennes arm.
Nadya ryckte till när manga-killen grep om hennes arm. Illustration: Johanna Zverzina

Kevin satte sig bredvid henne. Knappade in sina uppgifter och klickade på knappen ”Hitta min mobil”. En snurrande kompass dök upp på skärmen och sekunderna gick.

– Tjuven har säkert redan stängt av den, suckade han. Då funkar det väl inte?

En karta över Sverige dök upp och zoomade sakta men säkert inåt mot deras stad. Konturer av byggnader tog form. En pulserande grön prick dök upp, rörde sig i cirklar och stannade till slut mitt i … biblioteket.

– Mobilen är kvar här inne! flämtade Nadya. Det betyder att tjuven är kvar! Slå ditt nummer!

Vi ringer till den och lyssnar efter signalen!

Kevin skakade på huvudet.

– Jag har alltid på ljudlös, sa han uppgivet.

Fan, tänkte hon. Men så dök det upp något slags idé, som sakta tog form i huvudet.

– Nu vet jag! Kom!

Hon grep tag i Kevins hand och drog med honom. De sprang genom biblioteket mot entrén.

– Du stannar här och kollar att ingen smiter ut, sa hon.

– Men …? sa Kevin. Vad ska du göra?

Nadya slet upp dörren och sprang ut på torget.

– Gör bara som jag säger! ropade hon.

Det var en både förvirrad och arg skara människor som några minuter senare stod samlade vid bibliotekets informationsdisk. Tre vuxna besökare och en bibliotekarie.

Nadya kunde däremot inte dölja ett leende när hon såg Kevins beundrande blick mot henne.

Nadya knuffade polisen i sidan.

– Du har glass runt munnen, sa hon. Men sätt igång nu.

Polisen harklade sig generat och drog handryggen snabbt över skägget.

– Jo, alltså … Den här unga damen säger att det skett en mobiltelefonstöld. Och att gärningspersonen finns kvar här inne med mobilen gömd på sig.

– Just det, sa Nadya. Och eftersom det bara är tre personer här så måste det vara någon av dem, eller hur?

Ja, förutom jag och brottsoffret och bibliotekarien då.

Polisen krafsade sig i håret och pekade på de tre vuxna besökarna framför sig.

– Det skulle alltså vara någon av dessa? sa han.

Alla tre protesterade högljutt och i munnen på varandra. Ord som ”kränkande” och ”ouppfostrat” ven genom luften.

– Precis, sa Nadya. Jag föreslår att du söker igenom deras väskor och fickor.

– Hörru, tjejen … muttrade polisen. Det här är inte en amerikansk action-film. Jag får inte bara kroppsvisitera vem som helst. Inte utan skälig misstanke.

– Men förhör måste du väl hålla! Det är faktiskt ett stackars barn som har drabbats här. De har nog inget emot att berätta om sitt ärende här.

Om de nu är så oskyldiga.

Polisen suckade.

– Jaja. Då får ni väl förklara i tur och ordning. Du kan börja.

Polisen pekade på en grinig äldre man i sliten kostym.

– Jag skulle bara kopiera ett papper, ropade mannen och viftade med ett kuvert. En blankett om skilsmässa, som min fru har gett mig! Hon ska lämna mig efter 44 år! Flytta till Spanien med sin yogalärare! Hur ska jag nu klara mig, jag som knappt kan laga mat själv!? Eller tvätta!

Usch, tänkte Nadya. Vilken sällsynt gubbig gubbe. Hoppas det är han som är skyldig.

– Kopiatorn är tyvärr trasig sedan en vecka tillbaka, inflikade bibliotekarien.

– Ja, jag märkte det! muttrade den äldre mannen. Man undrar verkligen vart ens skattepengar går!

Polisen pekade på nästa person. En kille i 30-årsåldern med friluftskläder och keps.

– Jag? Jag skulle bara låna några böcker om djur och natur. Jag och kompisarna ska ut på älgjakt i helgen, så jag tänkte läsa på. Alla de ­andra är vana jägare, men jag är nybörjare. Och man vill ju inte verka alltför dum där ute i skogen, haha!

Usch, tänkte Nadya, som varit

vegan så länge hon kunde minnas. Nu hoppas jag nästan att det är han som är skyldig. Hur kan man ens tänka på att skjuta ett djur?

Den sista att förhöras var en kvinna i blommig klänning och solglasögon uppskjutna i pannan. Hon log elakt mot Nadya.

– Det kanske är du själv som snott telefonen? väste hon. Många ungar har ju svårt att skilja på mitt och ditt.

Ilskan bubblade upp i Nadya. Den här hemska kvinnan måste väl ändå vara tjuven?

– Jaja … Jag är i alla fall oskyldig, fortsatte kvinnan. Jag skulle bara in och svalka mig och låna lilla toaletten. Jag lyssnar dessutom bara på ljudböcker. Sådana här pappersböcker vimlar väl av bakterier, kan jag tro.

Det blev tyst i lokalen och bara det susande ljudet från ventilationen hördes. De tre anklagade såg otåligt på polisen, som inte verkade veta vad han skulle göra. Bibliotekarien skruvade på sig bakom sin disk.

Vem var skyldig: skilsmässo-gubben,  jägaren eller den otrevliga tanten?
Vem var skyldig: skilsmässo-gubben, jägaren eller den otrevliga tanten? Illustration: Johanna Zverzina

Kevin såg hoppfullt på Nadya. Det här går inte riktigt som jag planerade, tänkte hon medan paniken kröp närmare. Kom igen nu.

Och plötsligt klickade något till inom henne. Det är något som inte stämmer … Vänta nu …

Nadya pekade mot en av de misstänkta.

– Eftersom du är skyldig kan du gå!

Allas huvuden vreds mot henne.

– Vänta nu, sa polisen. Vad pratar du om?

– Du behövde ju bevis, fortsatte Nadya. ”Skälig misstanke” eller vad det heter.

Polisen kliade sig på örat.

– Meh, muttrade Nadya och drog honom närmare.

Hon viskade vad hon kommit fram till och såg hur polisens ansikte sakta ljusnade.

– Otroligt, sa han till slut. Du har ju löst fallet.

Polisen pekade ut samma person som Nadya.

– Hon har rätt, sa han. Du kan gå. Och sedan ska jag gripa dig för stöld!

Nadya hade däremot helt tappat intresset för tjuven. Hon såg bara på Kevin. Och han bara på henne.


Vem är det som Nadya och polisen pekar ut som ­skyldig? Och hur kan det bevisas? Lösningen finns på den här sidan .