De döda vaknar
Jag känner hur värmen sakta sprider sig i kroppen och slår upp ögonen. Lysrören i taket bländar mig och jag blir tvungen att blinka några gånger för att vänja mig vid det starka ljuset. När ögonen vant sig försöker jag kolla runt i rummet. Det är stort, har vita väggar och jag ser minst tio andra som ligger i likadana sängar. Vi är alla kopplade till en massa slangar, även om ingen av oss ser särskilt sjuk ut. Jag verkar vara den enda som är vaken så jag bestämmer mig för att ta en närmare titt på allt.
Försiktigt lossar jag slangarna och sätter mig upp. Jag reser mig långsamt och försöker ta några steg. Precis när jag ställer mig upp svartnar det för ögonen, allt börjar snurra och jag blir tvungen att sätta mig igen. Efter någon minut gör jag ett nytt försök, det går bättre och jag ställer mig bakom ett skåp några meter bort. Jag ser en dörr som borde kunna fungera som flyktväg, men precis när jag tänkt gå fram till den öppnas den. Jag kastar mig på golvet och kryper in bakom skåpet igen, i hopp om att den som öppnat inte sett mig. Det är en medelålders man med kort svart hår, hans uniform är blå och på skjortan finns det en skylt som säger att han är läkare. Han börjar gå mot bortre änden av rummet, så tar jag min chans och smiter snabbt ut genom dörren.
Utanför finns en korridor och överallt ser jag personal i samma sorters uniformer som mannen. Jag antar att de är läkare, sjuksköterskor och städare eftersom jag verkat hamna på ett sjukhus. De ser väldigt fokuserade ut och ingen kollar åt mitt håll. Egentligen skulle det vara skönt att gå tillbaka till sängen men min nyfikenhet tar över och jag börjar gå mot en dörr på motsatt sida av korridoren. Jag öppnar den, går in och stänger den ljudlöst bakom mig. Det är mörkt och jag börjar leta efter en strömbrytare längs med väggen. Försiktigt går jag längre in i rummet, rädd för att råka trampa på något. Plötsligt stöter jag till något med fötterna och till min stora glädje är det en lampa. Den ger ifrån sig ett mysigt sken. Rummet ser ut som ett väntrum och består av en soffa, några fåtöljer och ett litet bord där någon placerat en skål med frukt och några skvallertidningar.
Först nu känner jag hur trött jag är och slår mig ner i en stor röd fåtölj. Den är mjuk och jag hittar en filt att lägga över benen. Utan att jag märker det slumrar jag till och vaknar inte förrän någon bankar hårt på dörren. Kvickt gömmer jag mig bakom fåtöljen och hinner precis dra undan fötterna innan några kommer in. Det verkar som att de letar efter något och jag bli förvånad när jag hör vad de pratar om, tydligen är det mig de letar efter. De verkar som tur är inte ha sett mig för de stänger dörren igen. Efter ett tag vågar jag mig fram och bestämmer mig för att ta reda på vad det här är för ställe och vad jag gör här. Då upptäcker jag att minnet är helt blankt. Det enda jag minns är hur jag smet från det stora rummet, och det förklarar inte särskilt mycket.
Jag sätter mig i soffan och börjar bläddra bland tidningarna. Där ligger faktiskt en nyhetstidning. Jag börjar titta i den och tror först inte mina ögon. Längst uppe på första sidan står det ett datum, som borde vara i dag: den 10 januari 2178.
På framsidan ser jag en rubrik som fångar mitt intresse. Den lyder De döda vaknar. Jag bläddrar snabbt fram till rätt sida för att läsa mer. Artikeln är så fängslande att jag inte kan sluta läsa.
Den berättar att för lite mer än 150 år sedan började man forska på om det gick att frysa ner människor för att sedan tina upp dem längre fram. Man gjorde detta med några tusen testpersoner och frös ner dem i boxar som sedan förvarades i stora frysar. Det står att man nu, år 2178, börjat tina upp de här människorna och att de förhoppningsvis kan börja leva igen och fortsätta sina liv. De första upptiningarna sker på specialbyggda sjukhus och man börjar endast med ett fåtal för att förhoppningsvis senare kunna tina upp alla de frysta kropparna.
När jag läst klart sitter jag som förstenad, nästan i chock, eftersom det långsamt börjar gå upp för mig vad som egentligen har hänt. Minnen kommer tillbaka och jag minns plötsligt hur svårt det var att ta avsked från min familj.
Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s stora novelltävling. Tävlingen utlystes i KP 19-20/2021. Juryn bestod av författaren Lisa Bjärbo och KP:s redaktion.
