Dagen efter stormen
Adela var bara 9 år när det började. Hon och föräldrarna bodde i en liten by i Norrland. Hon hade bott där sedan hon föddes och trivdes verkligen. Men sedan började mystiska saker hända. Folk som varit i skogen runt byn försvann spårlöst. Polisen underrättades, och de trodde att det antagligen var en flock vargar som jagade i skogen. Man satte ut ett elstängsel runt byn, men ofta hittades hål i stängslet på morgonen. Försvinnanden började nu även inträffa i utkanten av själva byn. Det oroade många, eftersom det verkade som om vargarna blev mer och mer vana att döda människor. Man gick skallgång efter de försvunna, men utan resultat.
En sen kväll kom en man hem till Adelas familj. Han verkade chockad och sa till Adelas föräldrar att de måste följa med. Han sa att det var bäst att Adela stannade hemma, men hon tjatade tills de lät henne följa med. Det var kallt ute den kvällen, mindes Adela. De gick längs de smala gatorna genom byn mot torget. Där hade en stor folkmassa samlats runt något på torgets mitt. Alla var knäpptysta och tycktes sörja något. Mannen ropade att de skulle backa, så att Adela och hennes föräldrar kunde se. Folk började långsamt flytta på sig. När de sista människorna makat sig åt sidan ångrade Adela direkt att hon följt med, för på torgets mitt låg en kropp. Buken var sönderriven på tre ställen, och kroppen tycktes även ha tömts på allt blod.
Adelas föräldrar stirrade på kroppen med samma fasa i blicken som alla de andra. Då var det plötsligt någon som höjde rösten. Det var Adelas skolfröken Anna. Hon hade ställt sig på torgets fontän. Hon sa med hög röst:
– Hur många tror fortfarande att det är vargar som dödat allihop? Ingen varelse vi känner till skulle kunna göra det här. För det första skulle en normal jägare inte kunna orsaka sådana skador som den här mannen har. Och för det andra skulle den inte släpa den ända hit bara för att skrämma oss. Det här är inget vanligt rovdjur. Det är något mycket farligare och mycket kraftfullare. Något som dödar människor som vore de flugor.
– Men vi måste ringa efter hjälp, hördes det från någon.
Som på en given signal kom två män joggande in på torget.
– Någon har fällt alla telefonmaster här, det är omöjligt att nå någon via telefon, ropade den ene.
Det var då det bestämdes: Alla invånarna i byn skulle ge sig av långt bort för att aldrig återvända. Som tur var försvann ingen den natten, Och den långa färden började tidigt nästa morgon.
I tre år levde Adela och hennes familj som nomader. De vandrade från by till by, från stad till stad utan att någon ville hjälpa dem. De bodde i tält och maten bestod till stor del av fisk som lagades över öppen eld. De bodde sällan på ett och samma ställe i mer än ett par veckor, i ständig skräck för att det som dödat alla i deras gamla by skulle komma tillbaka, och att den hemska historien om alla försvinnanden skulle upprepas.
Adela slog upp ögonen. Gälla skrik skar genom natten. Hon konstaterade snabbt att hennes föräldrar inte låg bredvid henne som de brukade. En frän lukt av brand och förstörelse trängde in genom tältets smutsiga tygväggar. Med bultande hjärta och en fruktan för vad hon skulle få se drog Adela ner dragkedjan till tältet och tittade ut. Det hon såg fick tårarna att flyta ner för kinderna: Många av tälten stod i brand. Överallt sprang skrikande och gråtande människor hit och dit och försökte förgäves rädda sina ägodelar ur de förrädiskt rytande lågorna.
Då såg Adela något märkligt. En stor formlös skugga slingrade sig mellan de nedbrända tälten rakt emot henne. Och då visste hon: Det var den skuggan som dödat alla i hennes gamla by, och som nu orsakat denna förödelse. Hon kände en ilska bubbla upp, en ilska som hon aldrig känt maken till tidigare. Det var den här besten som förpestat livet för henne de senaste tre åren. Nu var det hög tid att ge igen.
Skuggan närmade sig snabbt. Adela räknade ner: Tio meter, sex meter, fyra meter, en meter! Hon kastade sig åt sidan, skuggan missade henne med en hårsmån. Den ringlade ihop sig och ett svart hål öppnades ungefär i mitten av den – munnen! Den gjorde ett nytt utfall mot Adela och den här gången hade hon ingen chans. Skuggans svarta tänder färgades röda av blod när de skar djupare och djupare in i Adelas ben. PANG! Skuggan släppte vrålande av smärta Adelas ben och kröp ihop till en liten boll. Det var Adelas pappa som hade drämt ett tjockt metallrör i huvudet på varelsen. Han lät slagen hagla över varelsen tills den besegrad ringlade i väg in i skogen där den kom ifrån. Adelas mamma var också där. Ett tag hade allt verkat hopplöst men nu hade Adela en känsla av att allt skulle bli bättre, att det här var dagen efter stormen.
Det här är en av 10 vinnande noveller i KP:s stora novelltävling. Tävlingen utlystes i KP 19-20/2021. Juryn bestod av författaren Lisa Bjärbo och KP:s redaktion.
